Bygg dina egna AI-kompisar

Att skapa och interagera med fiktiva karaktärer är inget nytt. Det har vi gjort i dataspel, rollspel och berättelser under många år.  Men i dag krävs varken teknisk kunskap eller spelmiljöer för att bygga relationer till påhittade personligheter. Med några klick kan vem som helst skapa sig flera AI-kompisar att samtala med, när som helst.

Ett tydligt exempel är  Character.AI  som är en av världens snabbast växande chattjänster. Här möter man virtuella karaktärer med olika personligheter, bakgrunder och sätt att resonera – och samtalen förs som om de vore verkliga människor. Karaktärerna svarar konsekvent utifrån den roll och personlighet de har tilldelats.

Det är fascinerande och spännande. Det stimulerar till skapande och berättande och besök i främmande fantasivärldar där berättelsen förs fram av både människa och AI.

Men det är också lite… skrämmande. Precis som mycket annat i AI-världen just nu. 

Här kan användare skapa karaktärer. Ge dem namn, utseende, en kort presentation – och framför allt: ett sätt att vara. Man kan definiera hur karaktären pratar och reagerar. Optimistisk? Cynisk? Deprimerad? Alltid pepp? 

Resultatet blir samtal som känns realistiska, ibland så pass att det är lätt att dras in i karaktärens världsbild. 

Men just där blir det också någonstans oroande.

För det här är inte längre bara “en chatbot som svarar på frågor”. Det här är AI som uppträder som någon. En röst kan till och med laddas upp och användas för att läsa upp svaren – och den gör det förvånansvärt likt originalet. Det är lätt att tänka: vad trevligt, vad oskyldigt, vad kul.

Men samtidigt: vad händer när vi vänjer oss vid AI som alltid lyssnar, alltid svarar, alltid anpassar sig efter oss?

Som med alla AI-verktyg lär sig även dessa tjänster av människors interaktioner. Och vi vet ju hur det brukar sluta: det som är klokt, varmt och kreativt blandas med det som är olämpligt, skevt och ibland direkt skadligt. AI:n speglar sina användare – på gott och ont.

Så varför bry oss?

AI-kompisar och karaktärstjänster kommer att bli allt fler. De fyller uppenbarligen ett behov: samtal, bekräftelse, lek, utforskande. Och just därför är de viktiga att skriva om, prata om och problematisera – inte minst i skolan. 

Inte för att moralisera eller förbjuda. Utan för att ställa frågor:

• Vad är relation, och vad är simulering?
• Vad betyder det när teknik börjar efterlikna känslor?
• Och vad gör det med oss när vi vet att det inte finns någon där – men ändå reagerar som om det gjorde det?

För oss som arbetar med skola, bibliotek och lärande är Character AI ett utmärkt diskussionsunderlag:

• Vad händer när teknik känns relationell?
• Var går gränsen mellan lek, lärande och manipulation?
• Hur påverkas unga när AI uppträder som vän, mentor eller tröst?

Vi behöver lyfta frågor kring AI och diskutera både med kollegor och elever. 

Och ja – jag tänker faktiskt ge mig själv tid att leka med det här verktyget. Inte för att hitta min perfekta AI-kompis. Jag vill se hur berättelse- och fantasiperspektivet stimuleras. Jag vill också prova för att  förstå hur det känns att samtala med en karaktär som är skapad för att vara just… till lags. För att uppleva hur lätt det är att dras med, hur snabbt man börjar svara som om någon faktiskt lyssnade. 

AI-bild skapad av Gemini