I den pågående diskussionen om AI i skolan trängs olika reaktioner. Många är entusiastiska och ser möjligheter, medan andra uttrycker stor oro. För att synliggöra detta motstånd har jag här skapat en fiktiv person. Denna person är en sammanslagning av flera argument och kommentarer jag sett i debatten. Hen representerar ett kritiskt perspektiv som många delar: en misstro mot digitala verktyg, en oro för juridiska och etiska frågor, och en frustration över att skolan förväntas hinna med ännu en teknikvåg.
Låt oss kalla hen Kai. Så här kan hen låta i diskussionen:
”Jag blir faktiskt mörkrädd när jag ser hur AI nu rullas in i skolan som om det vore någon sorts frälsning. Vi har redan sett vad tidigare digitaliseringsvågor gjort – teknikstrul, dyra program, lärartid som slösas bort. Och nu samma sak igen, fast värre.
Var är forskningen som visar att AI faktiskt stärker lärande? Var finns garantierna för GDPR, upphovsrätt och datasäkerhet? Det är företag som lever på våra elevers data, inte läromedelsaktörer med ansvar. Att säga att AI är ’oundvikligt’ är inget annat än att ge upp – att kapitulera inför kommersiella intressen som inte bryr sig om våra barns integritet.
Klassrummet ska inte vara ett laboratorium för oprövade verktyg. Vi ska inte göra eleverna till försökskaniner i ännu en teknikhajp. Våra barn behöver vuxna som visar riskerna, inte fler skärmar och luftiga löften om digitalt mirakelmedicin.”
Efter att ha lyssnat på Kims resonemang är det lätt att förstå var oron kommer ifrån. Frågorna hen lyfter är viktiga och förtjänar att tas på allvar. Samtidigt behöver bilden nyanseras. För mig handlar det inte om att blunda för riskerna – utan om att se helheten och våga diskutera både farhågor och möjligheter.
Jag delar oron kring skolans resurser, GDPR, upphovsrätt och behovet av vetenskaplig grund. Allt detta är viktiga frågor som vi måste fortsätta att diskutera. Men jag tror att vi behöver hålla isär två saker här:
-
Att undervisa om AI – vilket väl de flesta tycker är viktigt.
-
Att låtsas som om AI inte existerar i elevernas värld – vilket vore direkt skadligt.
För faktum är att AI redan finns i våra elevers vardag. De använder verktyg vi kanske inte ens vet om. Ska vi då säga att klassrummet inte får vara ett "experimentrum"? Jag skulle snarare säga att skolan är den tryggaste platsen för att tillsammans utforska, ifrågasätta och lära sig att hantera AI.
Visst, forskningen är inte fullständig ännu. Men det har den aldrig varit i den takt som samhället förändras. När internet slog igenom fanns samma varningar, samma oro. Om vi då hade sagt: "vi väntar tills allt är forskat, beprövat och färdigt" – var hade våra elever stått idag?
Skollagen talar om vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Just därför behöver vi skapa den beprövade erfarenheten – i skolan, i klassrummet, med våra pedagoger och skolbibliotekarier. Det är inte ett frälsningsbudskap, det är en nödvändighet för att eleverna ska förstå den teknik som formar deras framtid.
Självklart behöver inte lärarna mer teknikstrul. Men AI är inte iPads på nytt. Vi pratar inte en hårdvara som ska administreras, utan om en kulturförändring i hur vi arbetar med information, sökningar, språk, kritiskt tänkande och källor. Här har skolbibliotekarier en nyckelroll att gå in och samjobba med pedagogen.
Att undervisa om fallgroparna är centralt. Men det räcker inte. Att förstå baksidorna utan att förstå möjligheterna blir också en slags blindhet. Våra elever behöver se hela bilden – både risker och potential.
Och så till den så vanliga kommentaren: "Dagens barn är mer vana användare än vuxna." Ja – men vana betyder inte kunniga. Att kunna scrolla TikTok gör ingen till digitalt kompetent. Digital kompetens är att kunna förstå, värdera, lära vidare, skapa, och förhålla sig kritiskt. Här kan AI vara ett otroligt verktyg – om vi använder det klokt och medvetet.
Så för mig är det inte ett val mellan att undervisa om AI eller att använda AI i undervisningen. Vi behöver båda – just för att rusta våra elever på riktigt.
Kommentarer
Skicka en kommentar