Det händer nästan varje vecka: någon säger något på nätet, en storm blåser upp – och två dagar senare är allt borta. Men för den som hamnade i stormens öga kan skammen leva länge. Filosofen Byung-Chul Han ger oss begrepp för att förstå dessa digitala stormar – och hjälper oss att prata med elever om vad som egentligen händer när nätet kokar.
Den digitala svärmen
Vi har alla sett det: en våg av upprördhet som plötsligt sveper över sociala medier. Han kallar detta fenomen den digitala svärmen i sin bok In the Swarm – Digital Prospects. Det är ett begrepp värt att diskutera – inte minst med våra elever.
Vrede utan beständighet
Den digitala svärmen är en samling upprörda röster som mobiliserar och samlar uppmärksamhet otroligt effektivt. Men enligt Han har dessa vredesvågor en avgörande svaghet: de är flytande, oberäkneliga och instabila.
De sväller plötsligt upp, ofta som reaktion på ganska marginella händelser, för att lika snabbt försvinna igen. Därför kan de aldrig forma det offentliga samtalet på lång sikt.
Han beskriver detta som ett vredessamhälle – eller snarare ett skandalsamhälle. Splittring, hysteri och envishet gör respektfull diskussion omöjlig. Dialogen stängs ute.
Ett "vi" som aldrig blir varaktigt
Vredesutbrott skapar ingen verklig gemenskap, menar Han. De upprörda bildar inget bestående vi, utan består av isolerade och löst sammanfogade individer utan en egentlig förbindelse. I stället fokuserar varje ursinnig medborgare på sig själv. Därför försvinner vreden lika snabbt som den kom.
Homo digitalis – den anonyma någon
Som kontrast till den traditionella folkmassan är dagens Homo digitalis allt annat än en "nobody". Hon behåller sin personliga identitet även i svärmen – en profil som visar upp sig, optimerar sin närvaro och konkurrerar om uppmärksamhet. Samtidigt träder hon ofta fram anonymt – en anonym någon.
I Homo digitalis värld samlas inte invånarna fysiskt. Allmänna platser där människor traditionellt mötts är främmande för denna värld. Det som uppstår är en samling utan gemenskap, en folkmassa utan inre liv, själ eller anda. Den saknar den inre dimension av samhörighet som skulle kunna skapa ett verkligt vi.
Hans slutsats är bitter: de digitala medierna isolerar snarare än förenar. Där radion en gång samlade människor kring gemensamma berättelser, sitter vi nu ensamma framför våra skärmar – uppkopplade, men inte förenade.
Ref: In the Swarm – Digital Prospects av Byung-Chul Han
Från teori till klassrum
Byung-Chul Hans tankar ger viktiga infallsvinklar att ta upp i vår MIK-undervisning. De hjälper oss att sätta ord på något många elever upplever men inte alltid förstår: varför allt kan kännas så stort i flödet – men så snabbt försvinna. Varför en digital storm kan skapa skam för en person men inte förändring i samhället.
När vi pratar med elever om källkritik och sociala medier behöver vi inte bara lära ut “så här kollar du avsändare”, utan också hur digitala känslor fungerar.
Ibland blir alla jättearga på nätet – och två dagar senare pratar ingen om det.
Varför? Vad är en digital svärm? Varför finns inget “vi” där?
Vem blir utsatt? Vem tjänar på upprördheten? Och vad krävs för att ett samtal ska bli demokratiskt i stället för bara högljutt?
Syftet i undervisningen
Genom att låta eleverna resonera kring begrepp som digital svärm och shitstorms kan vi hjälpa dem att se kopplingen mellan känslor, ansvar och demokrati på nätet.
Det handlar inte bara om att känna igen falska nyheter – utan om att förstå hur vi alla deltar i det digitala samtalet och hur snabbt vrede kan ersätta reflektion.
Från digital svärm till gatans svärm
Byung-Chul Hans tankar om den digitala svärmen går också att känna igen i dagens samhällsklimat utanför nätet. Vi ser hur samma flyktighet och affektiva dynamik ibland tar sig uttryck i aggressiva demonstrationer, där grupper av människor snabbt samlas – inte utifrån ett gemensamt syfte eller en demokratisk idé, utan för att få utlopp för ilska.
Det är inte ovanligt att deltagare ansluter sig till sådana protester utan att egentligen dela den bakomliggande sakfrågan. De dras med av stämningen, adrenalinet, känslan av tillhörighet – men utan förankring i ett gemensamt mål. På samma sätt som svärmen på nätet saknar en gemensam själ, saknar dessa samlingar den gemensamma riktning och måttfullhet som gör demokratin möjlig.
För vissa unga kan dessa sammanhang erbjuda något som den digitala världen också ger: tillfällig synlighet och känslan av att vara en del av något större. Men eftersom gemenskapen inte vilar på gemensamma värden, utan på ögonblickets affekt, riskerar den snabbt att övergå i destruktivitet.
Det är en viktig samtalspunkt i skolan – hur lätt engagemang kan förvandlas till aggression, och hur man kan känna samhörighet utan att fastna i svärmens logik. Demokratisk delaktighet kräver mer än att bara reagera; den kräver reflektion, respekt och ansvar.
Avslutande reflektion
Kanske kan nästa digitala storm – eller gatans svärm – bli en ingång till samtal i klassrummet snarare än ännu en anledning att sucka över sociala medier.
Om vi hjälper eleverna att se mönstren bakom upprördheten, kan de också börja förstå hur nätets känsloflöden styr både opinion och uppmärksamhet. Och kanske viktigast av allt: hur de själva kan välja att delta på ett sätt som bygger samtal, inte svärmar.
AI-bild från Gemini
Kommentarer
Skicka en kommentar