När allt går snabbare och snabbare - accelerationen i vardagen och i klassrummet

AI-produkterna och våra mobila verktyg förändras i rasande takt. Nya namn - nya versioner - nya funktioner. Produkt- och applandskapet känns allt svårare att navigera.  För i någon mån handlar det ju om att vi skolbibliotekarier och lärare försöker följa med så gott vi kan, om man inte ska hamna långt utanför den där sfären där avståndet till förståelse växer till ett jättelikt gap som man senare inte längre kan ta sig över.

Det är rena Sisyfusarbetet : vi rullar kunskapens sten uppför berget och tycker äntligen att vi börjar förstå. Då kommer nästa modell, nästa funktion eller nästa tekniksprång – och stenen rullar ner igen och vi får rulla stenen uppför berget igen och igen.

Vi lever i en tid där acceleration blivit ett grundvillkor. Futuristen Ray Kurzweil beskriver hur de tekniska framstegen ökar i en ständigt accelererande tillväxtkurva i exponentiell takt. Filosofen Hartmut Rosa talar om modernitetens expansionsdrift – Mer, längre, större, bättre, roligare, friskare, starkare, effektivare, rikare ... Vi människor upplever världen som något som ska erövras och som har oavlåtlig räckvidd.

För att behålla vår plats i samhället måste vi själva springa fortare. Vi måste lära mer, hinna mer, uppdatera oss, skaffa nya kompetenser – bara för att inte halka efter.

Den här utvecklingen märks överallt:

• Nyhetscyklerna blir kortare.
• Trender, ord och uttryck cirkulerar i rasande fart.
• Kunskap blir snabbt föråldrad – inte för att den är fel, utan för att den ersätts av något nytt innan vi hunnit landa i det gamla.

Och accelerationen innehåller också ett mått av tvång. Du måste ha en smart mobil för att köpa bussbiljett, göra bankärenden eller parkera bilen. Det är inte längre ett val – det är ett krav. Den blir en förutsättning för att kunna delta i vardagslivet.

Allt det här skapar en känsla av att inte hänga med. Både elever och vi vuxna kan känna oss långsamma, okunniga eller otillräckliga. Det är en rimlig reaktion på ett orimligt tempo.

Varför detta är en skolfråga

Som skolbibliotekarier och lärare befinner vi oss mitt i denna acceleration. Vi ska hjälpa elever att:

• förstå omvärlden
• navigera i informationen
• utveckla kritiskt tänkande
• förstå hur känslor och snabba reaktioner påverkar våra bedömningar
• bygga kunskap som håller längre än nästa trendcykel

Det är ett uppdrag som kräver att vi både förstår tempot och att vi pratar om det.

Skolans uppgift kan inte vara att lära eleverna att springa lika fort som tekniken. Kanske är förmågan att välja bort som kan bli en av vår tids viktigaste digitala kompetenser? Varken vi eller eleverna kan följa varje nytt AI-verktyg, varje informationsflöde, varje trend eller varje debatt. Uppgiften måste därför också vara att ge eleverna förmåga att avgöra när de behöver springa, när de behöver stanna upp och vad de över huvud taget inte behöver springa efter.

Hur kan vi arbeta med detta?

Några konkreta ingångar i undervisning och samtal:

• Synliggör tempot. Låt elever reflektera över hur snabbt saker förändras och hur det påverkar dem.
• Prata om förfogbart/oförfogbart. Vad kan vi kontrollera? Vad ligger utanför vår räckvidd?
• Diskutera sociala medier som snabba känslomaskiner. Varför är innehållet så starkt?   Vem tjänar på det?
• Arbeta med informationskedjor. Hur sprids en nyhet? Hur förändras den? Hur snabbt blir den gammal? Varför fylls flödet på så snabbt med nya inlägg?
• Träna på att stanna upp. Inte som en abstrakt uppmaning att ta det lugnt, utan som en konkret informationsfärdighet: att läsa noggrant, kontrollera källor och fundera innan man reagerar eller delar vidare.
• Öva på att välja bort. Ingen kan följa alla verktyg, trender och informationsflöden. Vad behöver vi faktiskt förstå – och vad kan vi låta passera?

Skrivet av Monica Nilsson-Ehrenstråle och språkgranskat med hjälp av AI.

Återanvänd AI-bild från Lummi