Vådan av det digitala avtrycket - Det eviga minnet

 

 

Det digitala eviga minnet: Vad lämnar vi efter oss?

Tänk på allt vi och våra elever delar på nätet.  Alltifrån partybilder och blogginlägg till kommentarer och statusuppdateringar… Allt det som vi lagt upp på sociala medier och som ligger där ute i cyperspace och skvalpar i evigheternas evighet.

 Till allt detta läggs det som Sam Altman lyfter fram (se tidigare inlägg) : våra mest privata tankar som hamnar i en AI och som för evigt är uppslukat i den digitala sfären. Varje samtal med en chatbot lämnar digitala spår som kan finnas kvar för alltid – långt bortom vår kontroll. Tankar och känslor lagrade på servrar vi inte har kontroll över.

 I en tid där samtalen inte längre försvinner behöver vi skapa nya sätt att prata med våra elever om integritet, vänskap och det mänskliga i det digitala. Vi behöver hjälpa eleverna att förstå vad det innebär att vara privat i en värld där inget längre glöms.

Hur rustar vi eleverna för ett liv där förtroliga samtal, vänskap och kärlek kan ske med en chatbot – och där deras ord riskerar att bli en del av ett evigt arkiv? Hur kan vi uppmärksamma både elever och kollegor på de spår de skapar?  

Vi kan inte kontrollera allt som sparas – men vi kan påverka hur vi pratar om digitala avtryck.
Kanske börjar det med en enkel fråga i klassrummet eller biblioteket: Vad vill du att andra ska veta om dig om tio år?
Genom att väva in samtal om digitala fotspår i vardagen i diskussioner om källkritik, i möten med elever – kan vi bidra till en större medvetenhet.
Det handlar inte om att skrämmas, utan om att ge eleverna verktyg att navigera med integritet och omtanke i en värld där varje ord kan bli kvar.

BIld av Gerd Altmann från Pixabay